Lite från förra: 

---

Jag vaknar och går sakta upp från sängen utan att väcka Astrid. Jag kollar på henne där hon ligger så sött. Jag ler lite för mig själv och går till köket och börjar göra en frukost till oss och killarna. Liam märker att jag är uppe så han kommer och hjälper mig.

- You really like her, don't you? Frågar han och ler.

Jag blir tyst och bara ler.

- I just can't stop think about her, säger jag och knäcker ett ägg ner i stekpannan.

- You have to be careful, säger Liam. 

- The fans and the news will make bad romours about her, fortsätter han.

Jag kollar ner i stekpannan. Paul kommer in till köket.

- Louis you have to be more carefull, the paparazzis are everywhere, säger han. Jag nickar.

Allt med Astrid kändes bara så rätt, men jag vill inte att hon ska få massa hat från avundsjuka directioners, det är verkligen det sista man vill ha.

Jag sätter mig upp i sängen. Jag ville verkligen inte hem och möta min arga familj. Fast Therese var ju inte ens i närheten av arg, hon förstod mig, på det sättet som ingen annan gör. Och tanken av att jag inte ens pratat med Cate eller Lucy besvärade mig inte alls, och dessutom hade dom inte ens ringt till mig? 

Dörren öppnas och in kommer Louis. Han ler mot mig och sätter sig jämte mig på sängkanten.

- There's breakfast, säger han ler ännu mer.

Jag nickar och ler. 

- Come, säger han och tar min hand och vi går in till köket. Alla sitter redan där och kollar förvånat på oss när vi kommer in, hand i hand. Hans är varm, mjuk och skyddande. Han släpper mig och sätter sig, jag sätter mig jämte han och tar en macka. 

Det är tyst ett tag, det ändå som hörs är tuggande och när Niall berömmer Louis för frukosten. 

- I just can't believe i sit here with the worlds biggest boyband, it's crazy, my sister is crazy about you guys, säger jag tillslut för att bryta isen. Alla börjar le. Särskilt Paul.

- I guess she screamed when she heard about you and Louis, säger Paul och äter sin macka.

- No, not really, she was just, suprised i guess, she's the only one that knows i'm here right now, fortsätter jag.

De nickar.

Jag känner att Louis lägger sin hand på mitt bara ben och jag blir genast generad och han ler. 

Allt känns så himla rätt med han. 

 

- You have to lie to the press, you can't say that you and Astrid is hanging out, it would kill the band, säger Paul. Jag nickar. 

Men jag skulle aldrig kunna förneka det jag känner för Astrid, aldrig. Det känns så äkta med hon, som om det är på riktigt. Även om vi inte ens betedde oss så romantiskt. Men vi dejtar ju inte. 

- We have an interwiev tomorrow, 5 minutes away from here, säger Paul. Jag nickar.

- You know what you have to answer if they ask you. 

 

- Lets get out of here, säger jag till Astrid. Hon kollar konstigt på mig. 

- Far away, the paparazzis wont find us, fortsätter jag. 

- But why? They wont find us here neither, säger hon. 

- Please, just believe me, säger jag. Hon nickar.

- Ok, får hon fram. Hon ser helt skräckslagen ut. 

 

Vi börjar slänga i lite kläder i en väska, stackars Astrid som bara hade ett ombyte, hon ville verkligen inte tillbaka och hämta mer. Nu när vi äntligen var ensamma kunde vi sticka härifrån. Hoppa på en buss eller något och åka långt härifrån. Jag håller hennes and och vi går hand i hand ut från hotellet. Vi kollar busstiderna och väntar på nästa buss som skulle komma om 3 minuter, perfekt.

Det kändes så konstigt att sitta där vid busshållplatsen och veta att man skulle rymma med Louis Tomlinson. Hade det hänt något? Varför ville han så plötsligt rymma? Visste dom om att vi skulle rymma? Therese vart helt stum när jag berättade att vi skulle ge oss av, vad sa hon egentligen till dom där hemma? 

Bussen stannar framför oss och vi kliver på. Vi sätter oss långt bak jämte varandra. Det är bara vi på bussen, och chauffören såklart. Louis ler mot mig och jag ler tillbaka.

Han håller min hand och plötsligt kändes allt bättre än aldrig förr.